Historia

Från början

Platsen Laggarbo i Skinnskatteberg väcker varma sommarkänslor hos de många familjer som funnit en vacker plats för sjönära avkoppling och naturupplevelser.

Men namnet avsåg ursprungligen den gård som byggdes här på 1600-talet, som en länsmansbostad. Länsmannen skulle hålla ordning i sitt område och se till så att olika skatter betalades in – en dåtida kronofogde.

Carl Andreas Jacobsson, som flyttade med sin familj från Laggarbo år 1905, blev den siste länsmannen. Byggnaden är väl bevarad vad gäller proportioner, traditionella byggnadsmaterial och utformning. Den har en timmerstomme och fasad av liggande falurött timmer, fönster med två bågar med tre rutor i varje samt tegeltäckt sadeltak.

Den närliggande timrade byggnaden ska tidigare ha fungerat som häkte.

År 1906 flyttade en snickare med familj in på Länsmansgården. På 1950-talet
renoverades bostadshuset. En veranda byggdes och fönstren byttes ut. Tidigare har huset inrymt två lägenheter. Idag finns ett äldre privat bostadshus bevarat, med en interiör takmålning från år 1865. Till det hör en timrad ladugård.

Samfällighetsföreningen Laggarbo bildades 1979 efter att dåvarande ägaren av Länsmansgården styckat av och sålt marken. I slänten ned från Laggarbo gård mot sjön Nedre Vättern firas midsommar varje år, med spelmansmusik, dans kring blomsterprydd stång och tipspromenad.

Ett 60-tal tomter ingår i Laggarbo samfällighet som sträcker sig längs sex inre vägar.

Laggarbos natur

Laggarbo har varit ett typiskt kulturgynnat landskap i flera hundra år. Artrikedomen med öppna landskap har genom gamla småbrukartraditioner bibehållit en typisk bergslagsflora och fauna. Fram till våra dagar så har naturvården övertagits av fritidsboendet, vilket inte har försämrat kulturmångfalden nämnvärt. Men däremot förändrat den för mänskliga rekreations och sportintressen. Trots detta så finns mycket kvar av den gamla kulturmarken, tack vare goda kunskaper av de som tog över ansvaret.Till skillnad från en del andra fritidsområden så hade med andra ord Laggarbo tur. Visst har det gjorts en del missgrepp, men det är oundvikligt i början av ett övertagande. Vad framtiden utvisar beror helt enkelt på vad vi fattar för beslut, så som enskild person eller genom styrelsen. En artrik och ekologisk hållbar framtid beror på oss själva. I Laggarbo finns ett antal små nyckelbiotoper. Nyckelbiotoper klarar inte allt för stora förändringar. För stora ingrepp kan med andra ord förändra och stöta ut artinnehållet på mycket lång tid. Vissa ställen för alltid. Hänsyn vid röjningar (naturvård) kan göras genom att skona buskar som olvon, brakved, fågelbär, hagtorn, tibast (fridlyst) mm. De kan vara svåra att upptäcka som småplantor. Erosionsrisker vid känsliga sjölägen kan förhindras genom klok naturvård såsom tillväxt och reproduktion av trädarter. Öppna landskap (ängar och klippta ytor) skall som det alltid är, hållas öppna, men det skadar inte att fylla på den gröna färgen med mera vita, röda och blåa blommor genom slåtter och annan naturvård. En del täta buskvegetationer bör få finnas kvar för att kunna ge skydd åt småfåglar (vintertid är viktigt), men det behöver inte bara vara al, sälg, vide och asp. Slåtter är mycket gynnsamt för blommor. Den tid som brukar passa bäst är första eller ibland andra helgen i Augusti, beroende av följande: De flesta frön har mognat och fallit av eller deporterats av fåglar, insekter mm. Hos många arter så pågår frömognad trots att själva kronbladen har vissnat. Studier och fältvandringar ger mycket kunskap om återreproduktion av frön till nästkommande år. Många frön gror redan på hösten och gynnas på så vis av slåtter. Tack vare mindre konkurrens och mera fotosyntes. Vid för sent slåtter så har självläggande tjockt gräs hämmat återväxten och höjt kvävetillförseln. Tidigt slåtter skadar den viktiga sommarprocessen (bl.a frömognad) så att gräs och sly hinner växa till sig och förhindra frögrodd samma år. Slåtter deporterarhalter av kväve från blomsterplatserna och om man sköter slåtter rätt så kommer blomningen att öka och förstärkas från år till år. Observera att höga kvävehalter är bra för grönsaksland, hallon, brännässlor, ogräs mm. Sådant klarar inte ängsblommor av att konkurrera med. Vårdas Laggarbos natur riktigt, så får vi inte bara en vacker plats att leva i, utan ett högre attraktionsvärde in i framtiden. Det är därför viktigt att vi alla, gamla som unga, är rädda om vår lilla, men ändå så viktiga kulturmark i Laggarbo.

Namnet Laggarbo

Laggarbo är ett konstigt namn, men finns på många ställen i Sverige. Den troliga förklaringen till områdets benämning är att här bodde människor som var läggare; tillverkare av laggkärl.

Benämningen laggning kommer av det konstruktiva elementet, laggen, med vilket förvaringskärl av olika typer slagtillverkas. Laggar eller stävar, stavar, klyvs ut ur den lagom tillsågade trästammen. Efter bearbetning med bandkniv och andra eggjärn i en täljbänk samt hyvling passas laggarna in i en skåra i en botten och förses med band av kluvna grenar som böjs, basas, i ånga eller i värme och knäpps samman runt laggarna.

Det omsorgsfulla valet av material är ett grunddrag i den basta laggningen. Det skall helst vara kvistfritt trä med tät, mogen ved och rak ådring.

Inom barrskogsområdet har materialet företrädesvis varit tall och en, för mjölkkärl och smörbyttor gran, som avger mindre lukt.

Tekniken vid laggning är i stort sett samma som vid tunnbindning. Tunnbindningen var redan på medeltiden organiserad som skråbundet hantverk.

Redskap och teknik har genom den yrkesmässiga hanteringen spritt sig till hemslöjden

Laggningen kan som teknik påvisas redan under förhistorisk tid och har en allmän europeisk spridning.

Ängar och en unik fauna

Text från artikeln:

Skinnskatteberg. 99 procent av alla ängar och betesmarker som fanns i Sverige innan industrialiseringen av jordbruket har försvunnit. Och med dem alla växter som bara trivs i ängsmarker. I fritidshusområdet Laggarbo försöker man rädda den unika floran med hjälp av EU-stöd, och en rejäl dos engagemang.

Där den bruna och dammiga grusvägen tar slut ligger den lilla orten Laggarbo, mitt i skogen mellan Uttersberg och Skinnskatteberg. Det är som att kliva rakt in i ett vykort – med små pittoreska stugor, välskötta trädgårdar och en spegelblank insjö – den södra delen av den långsmala sjön nedre Vättern. Och någonstans i ett hörn blommar en blå orkidé.

Gunnar Eriksson bor mitt i vykortet, men han är en av få engagerade i att bevara Laggarbos biologiska mångfald – och inte minst ängsblommorna. Nedanför hans stuga, där stommen mer än till hälften består av stockar, blommar bland annat nattviol och skogsklocka.

Gunnar Eriksson pekar ut en sådan blomma i slänten ned mot vattnet.

– Man måste ju tro för att se de sällsynta växterna. De försvinner väldigt fort. Därtill krävs naturligt ljus och öppna ytor. Hägningar, björkar, och andra träd måste bort för att ängen ska leva vidare, säger han.

Det är inte bara Gunnar Eriksson som jobbar för att bevara floran i Laggarbo. Fler boende i området hjälper till och under de senaste åren har man fått EU-bidrag för att restaurera de 60 hektar stora ängar som omgärdar området. Och de flesta är glada över att få en fot i det bevarande och de kostnaderna tas hand om av Gunnar Eriksson och de andra involverade i Laggarbo.

– Det finns vissa regler, berättar Gunnar Eriksson.

– Man måste använda lie för att få ett ekologiskt riktigt snitt. Om man skulle klippa med vanliga gräsklippare får många inte chansen att sätta frö, vilket gör att växterna försvinner.

I kanten mellan äng och vanlig trädgårdsgräsmatta slår man endast till den 15 juli. Skogsklockan behöver nämligen sätta frö först, och redan några decimeter in på gräsmattan ser man en stor variation i blomstermarken och de rödvioletta klockorna är som bortblåsta. Det är skillnad på en äng i en trädgård och en äng i skogen. Här har man arbetat för att återskapa den miljö som finns på gamla kartor från 1800-talet. Den visar att området då var helt öppet.

– Det som gör växterna i Laggarbo så unika är att man borde vara van vid dem för 100 år sedan. Då var ängar och hagar mycket vanligare som helhet. Gunnar Eriksson har bland annat gett hemortsnära skolor eget ansvar.

– Det borde egentligen inte kunna bli så här i den här trakten, berättar han.

Han pekar på en buske med vita blommor.

– Det är skogsolvon. Sådana kallade vi för “näsor” när vi satte igång med den här ängen någonstans i slutet 80-talet. Men den växer ju utan att man sätter den.

Det är många som kanske inte har så stor aning om vad ängsmark är. Men det som är rent unikt, är en riktig kulturgärning, säger Gunnar Eriksson.

Gunnar Erikssons egen favoritblomma är skogsklockan. Han och andra boende i Laggarbo har en flora som är gemensam – och en fristad. De har en skala mellan noll och fyrtio, och en form av rum. Men här har vi gjort ett undantag och skapat en blomsteranvändning i området.

Området är en av få ängsmarker som fortfarande finns i Laggarbo, och bedöms som samlingsobjekt. Åke Madsen är en av de som årligen kunde ta emot besökare i det starkt slåttrade området.

I år har bidraget från EU till ängsprojekten i Laggarbo höjts till 4000 kronor per hektar. Många i andra EU-länder är säkert avundsjuka på Sveriges tradition med ängar och biologisk mångfald. Men det är inte självklart att de ska finnas kvar varje år.

Även Naturskyddsföreningen i Västmanland har bevarandet av ängar högt upp på agendan.

– Om vi inte räddar de öppna landskapen riskerar vi inte bara att växter försvinner, utan även fjärilar och många insekter, berättar ordförande Sten Palmgren.

Utrymme för fler projekt med EU-stöd i Västmanland

Skinnskatteberg. I år får Sverige nästan tolv miljarder kronor i EU-stöd. En del av pengarna går till miljöprojekt såsom bevarandet av ängsmark i Laggarbo. Men för att rädda djur- och växtlivet på de svenska ängarna krävs det att fler blir medvetna om vad man kan göra, och vilka EU-bidrag man kan få.

– Det som gör i Laggarbo är otroligt viktigt, säger Robert Ström, som är biolog på länsstyrelsen i Västmanland. Han arbetar med att fördela EU-pengar till projekt som syftar till att bevara naturen. Projektet i Laggarbo har han själv varit med och beviljat stöd till.

– Det är en av de finaste miljöerna jag vet. Vi har varit med och bedömt området ur naturvärdessynpunkt och gett vårt godkännande till att stödet betalas ut, säger han.

– Det som är ett krav för att få stöd är att området ska slås med lie. Det ska vara en så naturlig slåtter som möjligt. Det går genom att ha god dokumentation, säger Robert Ström.

Robert Ström tycker att jordbrukare och andra markägare borde bli bättre på att utnyttja EU:s bidragsmöjligheter.

– Ja, för vissa jordbrukare blir det helt enkelt en försäkring att sköta sin mark. Även om man inte tjänar pengar på det, så får man åtminstone en ekonomisk kompensation för den biologiska mångfalden som finns i området, säger han.

Fakta / EU-bidrag

I år kommer Sverige att betala in drygt 21 miljarder kronor i avgift till EU. Av detta får Sverige tillbaka nästan tolv miljarder kronor i olika stöd, främst till jordbruket. Den näst största andelen av pengarna går till landsbygdsprogrammet och projekt för att främja biologisk mångfald.

Enligt ett avtal med EU får Sverige tillbaka 21.1 miljarder kronor under perioden 2000–2006. Av detta går ungefär en tredjedel till jordbruket.

Stödet från EU består av flera olika delar, där landsbygdsprogrammet är den största. Det finns även stöd till investeringar i småskalig förädling av jordbruksprodukter, stöd för ekologiskt jordbruk, samt miljöersättning för särskilt värdefulla marker.

EU-bidragen administreras av länsstyrelserna i samarbete med Jordbruksverket. Den som vill söka EU-stöd ska vända sig till sin länsstyrelse och beskriva sin idé i en skriftlig projektplan.